Stefan Tornberg och min debattartikel ang Hemundervisning

1,5 miljoner amerikanska barn undervisas av sina föräldrar i hemmet istället för att gå i skolan – hemundervisning. Det är nära 3% av alla barn i skolåldern och en ökning med hela 74% under perioden 1999–2007. Antalet förväntas fortsätta att växa, rapporterade en talesman från det amerikanska utbildningsdepartementet som presenterade siffrorna nyligen. Räknar man in dem som är kopplade till en distansskola kan antalet vara det dubbla. Även om hemundervisning är vanligast i USA så finns en liknande utveckling i många andra västländer som Storbritannien, Kanada, Nya Zeeland, Australien, Frankrike samt i våra nordiska grannländer. Men i Sverige så vänder vi fortfarande hemundervisning ryggen. Trots lagstöd för hemundervisning både i svensk skollag och i MR-konventionerna så nekar många svenska kommuner att ge tillstånd för hemundervisning. Varför?

I USA där hemundervisning varit tillåtit som minst i 20 år i de olika delstaterna har en hel del forskning gjorts. Alla fördomar mot hemundervisning har kommit på skam. Hemundervisade barn når i genomsnitt bättre skolresultat än skolbarn, även än många bättre privatskolor. De utvecklas socialt lika bra eller bättre jämfört med skolbarn. Även de mest prestigefyllda amerikanska universiteten välkomnar dem eftersom de visat sig ha bättre motivation och studiedisciplin än skolbarn. Som vuxna har de högre livstillfredsställelse och är mer engagerade i samhällslivet än de som gått i skola. Denna goda utveckling är dessutom i stort sett oberoende av föräldrarnas utbildning, den valda pedagogiska metoden och graden av insyn och kontroll. Ja, tanken hissnar när man läser forskning och vittnesmål som om hemundervisning.

Hur ska vi förhålla oss till detta? Ja, skolan som utbildningsform har aldrig passat alla barn. Trots att vi i Sverige ligger i topp beträffande utbildningspengar per elev så mår många skolbarn dåligt och skolresultaten försämras. En del föräldrar, ur den alltmer välutbildade föräldrageneration med tillgång till mer kunskap än någonsin tidigare, kommer att vilja söka nya lösningar för sina barn. Då måste Sverige ge dessa föräldrar samma frihet som i andra västländer. Möjligheten finns redan i dagens skollag kapitel 10, paragraf 4. Där står att tillstånd för undervisning på annat sätt än skola skall medges om det anses vara ett fullgott alternativ och förutsatt att insyn kan tillgodoses. Men inte alla svenska kommuner ger idag detta tillstånd. Istället säger de generellt att föräldrar inte kan ge ett fullgott alternativ – helt i strid med forskning och beprövad erfarenhet. Framförallt anser man att den ”sociala träningen” blir lidande, trots att hemundervisning i forskningen visat sig ge utmärkta sociala färdigheter och synnerligen samhällsdugliga medborgare.

Idag tvingar Sverige många ambitiösa svenska hemundervisare till alldeles onödiga, och för samhället kostsamma rättsprocesser. I de flesta andra västländer hade dessa föräldrar haft samhällets stöd och kunnat helt fokusera sig på sina barn. Vad säger vi i Sverige när amerikanska familjer med spetskompetens söker sig till Sverige och vill hemundervisa sina barn som man är van vid hemifrån? Sverige måste hänga med i den demokratiska utvecklingen.
Detv var vår förhoppning att Sverige skulle få en modern liberal tolkning på paragrafen om hemundervisning enligt modell från många andra västländer.