Våga erkänna hederskulturen

Stina Bengtsson, Abir Alsahlani, Kristina Isaksson och jag, vi är fyra Centerkvinnor som skrivit en debattartikel då vi starkt reagerade på Mats Johnssons uttalande om hederskultur


Ett stort antal människor i Sverige lever idag i äktenskap där den ena eller båda parterna har gift sig mot sin vilja. Fadime Sahindal var inte en av dem. I sitt liv på flykt undan tvånget och hoten undvek hon ett ofrivilligt äktenskap, men hon led istället en alldeles för tidig död, mördad av sin far i hederns namn.
Fadime är långt ifrån ensam. Pela, Abbas, Sara är bara några av de många som dött i hederns namn i Sverige eller på en resa från Sverige till hemlandet.
Hederskulturen är ett faktum. Den är ett, av omgivningen, accepterat förtryck av kvinnor och män, flickor och pojkar som inte lyder klanens, släktens, byns traditioner. Och den existerar i Sverige.
Som centerkvinnor har vi med fasa under den senaste tiden kunnat konstatera att en av våra egna partivänner tycks anse att hederskultur till en viss grad ska accepteras. Den ska, enligt vår partivän, kunna förklaras med att det tar tid att integreras och under tiden ska samhället ha tålamod. Han menar, i en intervju i Sveriges Radio, att det är helt okej att tycka att klanen ska bestämma vem som ska gifta sig med vem och vem som ska få ta vems oskuld.
Men vi menar att samhället aldrig ska ha tålamod med förtryck. Samhället ska alltid, i alla lägen, oavsett omständigheter, bekämpa förtryck med alla medel. Samhället ska aldrig acceptera lagbrott bara för att de har kulturella skäl.
Vår partivän, prästen Mats Jonsson, låter antyda att det är någon form av främlingsfientlighet att reagera mot hedersförtrycket. Vi anser att det är precis tvärtom. Det är rasistiskt att inte agera. Vi, som centerkvinnor, värnar alltid mångfald, men vi vägrar särbehandling och särlagstiftning. Att göra som Mats Jonsson tycker, nämligen att upprätthålla hederskulturen, är i själva verket att upprätthålla fundamentalismen. Det är i det långa loppet skadligt för integrationen.
Vi vill vara tydliga med att säga att hederskulturen inte har något med religion att göra, men den används av fundamentalister som inte vill se en integration för att hålla nya svenskar i utanförskap vilket gynnar fundamentalisterna, oavsett om det handlar om etnisk eller religiös fundamentalism.
Fadime är en förebild för många, både etniska svenskar och nya svenskar. Hennes kamp och död har blivit symboler för att hederskulturen måste bekämpas. Vi skäms över att en person som Mats Jonsson, sprungen ur centerrörelsen, där individens rätt att ha kontroll över sitt eget liv är så centralt, agerar som han gör i striden kring Fadimes torg. Vi vill därför härmed ta starkt avstånd från Mats Jonssons agerande och höja vår röst för ett minnesmärke över Fadime, i Uppsala eller någon annanstans.
Heder sitter inte i kroppen. Det sitter i knoppen. Och Fadime hade mer heder i sig än de flesta av oss, för hon vågade stå upp för sina och andras fri- och rättigheter.