Pappa

Jag har haft ett tag på mig nu att förstå att jag är en dotter till en mycket sjuk pappa. Är det då en vuxen kvinna, fembarns mor och mormor till sex, snart sju barnbarn som är den där dottern? Jo visst är det så när jag förklarar hur sjuk min pappa är, att han inte äter, hur många kilon han har gått ner.. det där sakliga pratet som går att, märkligt nog, hålla ifrån sig. Men då jag tar in "min pappa" då är jag, bara jag. Det finns ingen ålder, jag är inuti precis så liten med samma känslor som när jag väntade på pappa sju år gammal utanför Redbergskolan. Han kom och hämtade mig, direkt från jobbet med sin polisuniform på. Han ställde massa, massa frågor och innan jag hunnit svara presenterade han alltid en plan. Det var olika planer varje gång, som att åka och köpa chokladmunkar från en bakdörren i Munkebäck, eller att vi skulle hälsa på farbror Ragnar som var bagare, eller åka till heden och köpa korv. Någon gång var det en större plan som att åka till Köpenhamn och gå på Tivoli. På en av dessa Danmarkresor tatuerade pappa in ett skepp på sin överarm. Då var det ett ståtligt skepp som gav sig ut på de stora haven, nu är det ett sjunkande skepp på en tunn och orkeslös arm.
Det är så oerhört märkligt och oförståligt och ingen och inget kan hjälpa!

Kvinnans rätt

Jag har en gång kallats rödstrumpa och prenumererat på Herta. Att kvinnor och män ska ha samma rätt och värde är självklart för mig. Att vi inte är lika eller ens behöver vara lika är en helt annan sak. Det är den hierarkiska värderingen som är viktig!

Det är skamligt att kvinnor tjänar mindre än män med samma arbete, det är skamligt att kvinnor inte är representerade i styrelser och ledningar lika mycket som män.

Allt detta går givetvis att ändra på om viljan finns!

Det som ägnas mest tid åt i debatten är; barn är en kvinnofälla, att rosa och glitter är larvigt, att om kvinnor lär sig hur män gör och gör sedan så - då kommer allt att bli bra.

Jag blir skogstokig när jag hör detta, är inte detta kvinnoförnedrande? Att vi inte har rätt att vara som vi är. Gillar flickor att leka med dockor klä sig som prinsessor, så vad är problemet? Leken är oerhört viktigt för barnens utveckling. Ska vi då ta från barnet sin rätt att utvecklas på sitt egna vis. Samma gäller för pojkar och deras förtjusning av bilar garage och traktorer. ( min sons första ord efter mamma och pappa var just traktor?)

Detta blir generellt då skalan på hur flickiga flickor är och hur pojkiga pojkar är flyter.

Jag kommer aldrig mer att sätta min fot på en kurs som ska lära mig hur jag ska fungera som man, däremot ska jag fortsätta att kämpa för att kvinnor och män har samma rätt och värde och att alltid barnen kommer först!

Sossarna är bäst........

Nog måste man väl ändå säga att sossarna är bäst på att få till ursäkter och vara förlåtande för klara övertramp av kompisar det egna ledet.

Mikael Damberg förlåter Jan Emanuel Johansson när han ville hyra ut med ockerhyra, lägenheten i Stockholm för 40 000 i månaden och huset i Visby för 35 000 i veckan. Jo jag tackar ja! men Mikael damberg rycker på axlarna - Både politiker och företagare är människor som kan göra fel, säger Mikael Damberg´ Etiken och moralen?, tja sådant tjafs...

Det är väl inte svårt att räkna ut hur tonläget varit om det gällt en alliansledamot.

min svårt cancersjuka pappa

I dag ska jag hälsa på min pappa på sjukhuset. Jag har inte hälsat på honom i den miljön sedan han fick sin dom, i slutet av april 2008. Då var han frisk men prover, bilder och läkaren sa annorlunda.
Nu ligger pappa där, på en avdelning för svårt sjuka, för att han är sjuk, svårt sjuk. När jag såg honom senast, för tre dagar sedan hade han gått ner 33 kilo. Min pappa! stor och stark polis, är nu liten och tunn på gränsen till genomskinlig.
Det känns svårt att ta in, att förstå vidden av att dagen har gått över mot kväll...
Just nu känns det värst att se att pappa inte vill lämna allt och alla han har runt sig. Är det bättre när förståndet lämnar före kroppen? Nej jag vill kunna prata med min pappa berätta lyssna och ställa frågor. Funderar ibland över hur det kommer sig, att när livet är i skarpt läge, att det är först då vi ser vad vi har, precis när det är på väg bort ur handen.....

Matspana, dialog om maten

I kväll har centerkvinnorna , i Härryda kommun, haft en kväll om mat. Stjärnkocken Dan Lexö bonden Lilian Samuelsson och jag pratade om - att laga mat, - ursprungsmärkning, - onödiga tillsattser och åksjuk mat. Lilian bullade upp med svenska ostar kex och frukt. Till kaffet hade vi hembakta kakor. Det var en välbesökt tillställning, ca 35 personer med hälften under 35 år.Det ställdes många frågor, gavs en del svar och det skrattades mycket Tre nya kvinnor som ville vara med centerkvinnorna framöver. Nu gäller det att göra det jag lovat Nyhetsbrev
Centerkvinnorna har en stor roll att fylla i det politiska livet!

Forskning på förskolan

Svensk förskola håller en hög internationell klass, även om grupperna ökat och personaltätheten minskat det senaste decenniet. Vi har ett förhållandevis jämlikt och jämställt samhälle med hög levnadsstandard och god fysisk folkhälsa. Våra barn borde må jättebra. Men alla gör inte det. En statlig utredning, SOU 2006:77, visar att den psykiska ohälsan hos barn och unga ökar snabbare i Sverige än i elva andra jämförbara länder. Varför? Utvecklingen oroar eftersom psykisk ohälsa går i arv och kan förvärras från generation till generation.Nya rön från hjärnforskningen har också givit ny förståelse av konsekvenserna av tidig stress för små barn.
Trots sin stolta forskartradition har Sverige hittills inte gjort någon uppföljande studie på förskolans utbyggnad under de senaste 30 åren. Eftersom den försämrade psykiska hälsan följer utbyggnaden av barnomsorgen så väcker det frågor. Finns ett samband, eller är det andra faktorer påverkar? Vi kan inte gissa, forskning behövs.
Folkhälsoinstitutet, däremot, har gjort en ny sammanställning av de befintliga svenska och internationella studierna om förskolans effekter. Den preliminära sammanställningen konstaterar att dessa studier totalt sett inte håller tillräcklig kvalitet för att säga vare sig det ena eller andra om förskolans effekter på småbarn i åldern 12-36 månader. Vi satsar alltså årligen 40 miljarder i en omsorgsform vars effekter vi egentligen inte vet något om.
Jag menar att en ordentlig studie måste göras av effekterna av svenska barnomsorgsmodellen. Frågor som behöver svar är: Hur påverkas barns utveckling av olika omsorgsformer? Finns några skillnader mellan förskola, dagmamma och hemmet – vid olika åldrar. Hur påverkar gruppstorlekar och personaltäthet på förskolan? Vilka effekter har olika utvecklingspsykologiska modeller? Kan man se en påverkan av den tidiga omsorgen upp i åldrarna? Finns det samband, och i så fall hur ser dessa ut mellan de olika faktorerna och den ökande psykiska ohälsan?
Denna empiriska kunskap behövs av minst tre skäl:
1) Vi måste få veta hur det är. Kunskap måste fram av tillräcklig kvalitet att accepteras av alla som deltar i debatten.
2) Föräldrar måste få veta vilka val de gör, för att kunna avgöra vad som är rätt för dem och deras barn.
3) Förskolan behöver kunskapen för att kunna kvalitetssäkras. Förskolan måste hålla tillräcklig kvalitet så att de föräldrar som väljer denna omsorgsform känner sig trygga och inte blir stressade av oro för sina små.
Nu hände det som jag så länge riktigt hett har längtat efter - I onsdags bad Karin Johansson stadssekreterare på socialdepartementet mig om namn på forskare som just forskade på förskolan, för till hösten skulle man på departementet ta tag i frågan!!!!
Om jag inte i alla frågor älskar KD så gör jag det i denna