onsdag 20 januari 2010

Har psykiatrin gått vilse bland bokstäverna




Från att ha varit en allmänhetens mottagning för en mängd olika utvecklings- och livskriser har barnpsykiatrin på flera håll, förvandlats till en diagnosverkstad. Föräldrar och skolpersonal har tryckt på för att barn som inte passar in i mallen ska få en diagnos, vilken i sin tur kan leda till extra resurser i skolan och förskolan. De allra flesta vet vid det här laget att det finns en magisk bokstavskombination, ADHD.. Vuxenvärlden har här slagit sig samman för att sätta en felstämpel i pannan på barn som inte riktigt passar in i dagens skolsystem. En sammansvärjning som kan befria såväl föräldrar som lärare från ansvar. Varken föräldrar eller lärare behöver fundera över sina egna tillkortakommanden. Det är ju barnet det är fel på.

Enligt RUT (riksdagens utredningstjänst) finns det uppgifter på att upp till 20% av alla barn kan ha ADHD/DAMP. Här är risken stor att det sker en överdiagnostisering, samtidigt som andra barn är underdiagnostiserade. Det handlar om barn där föräldrar och samhället skulle ställas till ansvar för barnens svårigheter. Det är barn som misshandlats, tvingats bevittna våld mellan föräldrarna, utsatts för sexuella övergrepp eller haft en missbrukande eller psykiskt sjuk förälder. Kort sagt traumatiserade barn. Här gör sig en annan diagnostisk bokstavskombination gällande nämligen PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. PTSD är ett tillstånd som kan uppkomma efter en traumatisk upplevelse som fått förbli obearbetad. Traumatiserade människor behöver ofta åtminstone få en krisbearbetning i nära anslutning till traumat. Få barn i Sverige 2008 får denna krisbearbetning. En av orsakerna är att samhället stirrar sig blind på neuropsykiatriska förklaringar till varför människor, här barn, mår dåligt och fungerar dåligt.

Mörkertalet vad gäller barn som drabbas av trauma i hemmiljön är stort. Vittnen till barnens lidande saknas för innanför hemmets väggar kan de förfärligaste saker ske.
Den parlamentariska ”Kommitten mot barnmisshandel” SOU 2001:18 kunde efter enkätundersökningar konstatera att ca 10% av alla barn någon gång upplevt våld i hemmet och att 5% upplevt det ofta. Siffror från SCB och Brottsförebyggande rådet tyder på ett stort mörkertal, att det kan vara nära 200.000 barn som bevittnar att en förälder misshandlar den andre. Omräknat till skolans värld kan dessa siffror indikera att 2-3 barn i varje klass är drabbade. Det som skulle kunna lindra -att berätta- sker alltså inte. Barnens lojalitet med föräldrarna är oändlig. En pappa som slår barnets mamma sviker, men även offret, mamman, som inte förmår skydda barnet sviker genom att inte genast lämna mannen. Barn utsätts också för vuxnas sexuella drifter i såväl biologiska hem som familjehem. Eventuellt är de sexuellt utsatta barnen än mer ensamma än de barn som misshandlas eller bevittnar misshandel. 7-8 % flickor uppger att de någon gång under uppväxten utsatts för sexuella övergrepp, oftast av någon närstående. Siffrorna för pojkar är lägre, 1-3 %.


Av ovanstående framgår att barn som utsätts för trauman i hemmet är en tusenhövdad skara som inte tilldelas den uppmärksamhet de förtjänar. De ryms helt enkelt inte i den bild vi idag vill ha av det svenska välfärdssamhället. En mindre hjärnskada hos vissa barn är okey, men trauman i hemmet det är för mycket, ty det tyder på att det kan vara något galet med vanligt folk och det kan vi inte acceptera i vårt välordnade, moderna och utvecklade samhälle. Vi har ju skrivit på Barnkonventionen och är ett föregångsland och då måste vissa obehagliga sanningar sopas under mattan.

BUP Bågen är en specialmottagning i Stockholm för barn som bevittnat eller misstänks ha bevittnat våld i hemmet. Av de ca 400 barn som aktualiserats på Bågen under åren 1998-2006 har många barn också burit med sig en neuropsykiatrisk diagnos, vanligen ADHD. När vi frågat barnens mammor om man ställt frågor om hemmiljön vid den neuropsykiatriska utredningen är svaret så gott som alltid nekande. Alltså finns det en överhängande risk att barn behäftas med en neuropsyiatrisk stämplande diagnos utan att man undersökt om barnets hemmiljö varit barnvänlig och befrämjande för växt och utveckling. Hur skulle man kunna som barn bete sig normalt med en uppväxt i ett hem präglat av våld, terror, hot och övergrepp.

Det finns fog att påstå att vi idag i Sverige sviker våra barn och ändå är kanske Sverige ett av de bästa länder att växa upp i idag på vår planet. Att det är så säger dock bara att det är ännu sämre i de flesta andra länder. Vi sviker barnen, då vår omsorg om dem gör halt vid tröskeln till det egna hemmet och vi begår ett tankefel då vi tror att alla föräldrar gör och vill väl för sina barn. Få vill medvetet skada sina barn, men många gör det genom sina egna problem och tillkortakommanden som i sin tur många gånger beror på att även de upplevt trauman i ”barndomen. Istället borde samhället i stor utsträckning fokusera på att behandla och förebygga barndomstrauma, men här vänder vi ryggen till och låtsas som om allt är väl.

Att vi i Sverige fått den ensidiga fokuseringen på neuropsykiatri beror på starka föräldraopinioner, biologifokuserade läkare och enkelspåriga politiker. Politiker som vill ge sina väljare intryck av att de vidtar åtgärder. Har barn som utsätts för våld och övergrepp i hemmet några intresseföreningar? Nej naturligtvis inte. Det är angeläget att vi medverkar till att det politiska Sverige, ställa upp för de glömda barnen.

Sverige är ofta ett ”enfrågeland”, som löser problem enligt stuprörstanken. Vi kan bara hantera en stor fråga i taget och just nu är det läget inom barnpsykiatrin att det är de neuropsykiatriska diagnoserna som gäller. Det är inte bara ”modernt” det är också praktiskt att fokusera på något som inte hotar den ömtåliga idealbilden av välfärdslandet Sverige. Det är hög tid att vi inser komplexitet i detta och slutar med stuprörstänkande och istället jobbar enligt hängränneprincipen . Det är barnets hela situation som ska beaktas och där måste ta tillbaka sitt föräldraansvar och inte på något vis svika barnen.

Maria Kornevik Jakobsson (C) Stefan Lindberg
Riksdagsledamot Leg psykoterapeut

1 kommentar:

Gollums Cave sa...

Med all respekt anser jag nog att du har blandat ihop två helt skilda problem: nämligen de problem som uppstår på grund av biologiska orsaker och de som uppstår i dåliga sociala sammanhang.

Jag har en ADD-diagnos och en Aspergerdiagnos och känner mig inte mer stämplad än en dyslektiker, utan har snarare fått redskap att förstå och därmed kunna arbeta med mina problem på ett betydligt mer framgångsrikt sätt än under den tid jag var hänvisad åt psykodynamisk terapi och antaganden och gissningar hit och dit om dålig barndom osv.

PTSD har noll och ingenting med neuropsykiatriska funktionshinder att göra i sig - däremot kan jag upplysa om att det kan vara både kränkande och smärtsamt att få höra av sin terapeut att ens problem inte finns eller är något som ska tänkas bort.

Detta är ingen sammansvärjning för fem öre, utan snarare ett konstaterande av biologiska fakta: att vi är styrda av vår biologiska natur i betydligt högre grad än många vill erkänna.

Att dessutom som du gör, blanda bort korten genom att antyda att svåra hemförhållanden skulle spela en så pass stor roll för NPF så borde väl betydligt fler av oss med denna problematik faktiskt ha haft kärlekslösa/socialt utsatta uppväxter, men så är faktiskt inte fallet.

Att godtyckligt sätta diagnoser är naturligtvis inte att föredra, men att vifta bort dem som "ursäkter" eller ännu värre "udda personligheter" är precis lika illa som när man kallade socialt avvikande människor för byfånar eller "lite eljest".

För övrigt tar en diagnos lång tid, det är köer och samtal, tester och intervjuer om allt följer den korrekta mallen.

Själv känner jag mig betydligt mer stämplad och onormal när diverse terapeuter och coacher talar om acceptans, självkänsla och "alla är vi olika med lika mycket värda", eftersom sådana uttalande oftast bottnar i en enorm oförståelse och rädsla för allt det annorlunda och alla de problem som faktiskt inte kan tänkas bort.

Och hur löser man förresten ett problem som man inte har något namn för, eller en klar bild av?

Med vänliga hälsningar,
Syster Severus