Pappa

Jag har haft ett tag på mig nu att förstå att jag är en dotter till en mycket sjuk pappa. Är det då en vuxen kvinna, fembarns mor och mormor till sex, snart sju barnbarn som är den där dottern? Jo visst är det så när jag förklarar hur sjuk min pappa är, att han inte äter, hur många kilon han har gått ner.. det där sakliga pratet som går att, märkligt nog, hålla ifrån sig. Men då jag tar in "min pappa" då är jag, bara jag. Det finns ingen ålder, jag är inuti precis så liten med samma känslor som när jag väntade på pappa sju år gammal utanför Redbergskolan. Han kom och hämtade mig, direkt från jobbet med sin polisuniform på. Han ställde massa, massa frågor och innan jag hunnit svara presenterade han alltid en plan. Det var olika planer varje gång, som att åka och köpa chokladmunkar från en bakdörren i Munkebäck, eller att vi skulle hälsa på farbror Ragnar som var bagare, eller åka till heden och köpa korv. Någon gång var det en större plan som att åka till Köpenhamn och gå på Tivoli. På en av dessa Danmarkresor tatuerade pappa in ett skepp på sin överarm. Då var det ett ståtligt skepp som gav sig ut på de stora haven, nu är det ett sjunkande skepp på en tunn och orkeslös arm.
Det är så oerhört märkligt och oförståligt och ingen och inget kan hjälpa!

min svårt cancersjuka pappa

I dag ska jag hälsa på min pappa på sjukhuset. Jag har inte hälsat på honom i den miljön sedan han fick sin dom, i slutet av april 2008. Då var han frisk men prover, bilder och läkaren sa annorlunda.
Nu ligger pappa där, på en avdelning för svårt sjuka, för att han är sjuk, svårt sjuk. När jag såg honom senast, för tre dagar sedan hade han gått ner 33 kilo. Min pappa! stor och stark polis, är nu liten och tunn på gränsen till genomskinlig.
Det känns svårt att ta in, att förstå vidden av att dagen har gått över mot kväll...
Just nu känns det värst att se att pappa inte vill lämna allt och alla han har runt sig. Är det bättre när förståndet lämnar före kroppen? Nej jag vill kunna prata med min pappa berätta lyssna och ställa frågor. Funderar ibland över hur det kommer sig, att när livet är i skarpt läge, att det är först då vi ser vad vi har, precis när det är på väg bort ur handen.....