min svårt cancersjuka pappa

I dag ska jag hälsa på min pappa på sjukhuset. Jag har inte hälsat på honom i den miljön sedan han fick sin dom, i slutet av april 2008. Då var han frisk men prover, bilder och läkaren sa annorlunda.
Nu ligger pappa där, på en avdelning för svårt sjuka, för att han är sjuk, svårt sjuk. När jag såg honom senast, för tre dagar sedan hade han gått ner 33 kilo. Min pappa! stor och stark polis, är nu liten och tunn på gränsen till genomskinlig.
Det känns svårt att ta in, att förstå vidden av att dagen har gått över mot kväll...
Just nu känns det värst att se att pappa inte vill lämna allt och alla han har runt sig. Är det bättre när förståndet lämnar före kroppen? Nej jag vill kunna prata med min pappa berätta lyssna och ställa frågor. Funderar ibland över hur det kommer sig, att när livet är i skarpt läge, att det är först då vi ser vad vi har, precis när det är på väg bort ur handen.....