Barn ska ha rätt att känna trygghet

Antalet fall av barnmisshandel som polisanmäls fortsätter att öka. Samhället och lagstiftningen måste nu på ett tydligt och självklart sätt markera allvaret i brott mot barn, skriver Maria Kornevik Jakobsson och Johan Linander (C).

RelateratUnder de senaste 20 åren har antalet anmälningar av barnmisshandel sexdubblats. Under 2008 anmäldes nästan 2 000 misshandelsbrott mot barn i åldern 0–6 år och närmare 8 600 fall av misshandelsbrott mot barn i åldern 7–14 år. Motsvarande siffror för 2007 var 1 548 respektive 8 071.


Det är en utveckling som vi i Centerpartiet inte kan acceptera. Barn har rätt att känna trygghet under uppväxten. Hemmet ska vara en plats som präglas av respekt och värme. När våld förekommer inom hemmets väggar förvandlas tryggheten till skräck vilket kan påverka barnet under hela uppväxten och vidare i vuxenlivet.


Samhället och lagstiftningen måste på ett tydligt och mer självklart sätt markera allvaret i brott mot barn. Mot denna bakgrund har vi i Centerpartiet tagit initiativ till två förändringar i lagstiftningen avseende reglering av misshandelsbrott begångna mot barn. Ett nytt barnmisshandelsbrott som inkluderar psykisk misshandel och ett nytt barnfridskränkningsbrott.

Detta är initiativ som vi tar med oss in i de alliansarbetsgrupper som ska arbeta fram alliansens förslag till valmanifest för 2010.


Var tionde barn bevittnar våld

Ungefär vart tionde barn i Sverige bevittnar våld begånget i det egna hemmet årligen. Barn som tvingas se att en förälder blir slagen eller hotad utsätts genom dessa handlingar för psykisk misshandel. Denna typ av misshandel kan vara minst lika traumatisk som fysisk misshandel och skadar barnets grundläggande tillit till sina föräldrar.


Vi föreslår därför en ny bestämmelse i brottsbalken, barnmisshandel, som utöver fysisk misshandel också ska omfatta psykisk misshandel – som när barn bevittnar våld inom familjen.


Att barn som brottsoffer är särskilt utsatta måste tydligare framgå av lagstiftningen. Misshandel av barn bör därför få ett eget utrymme i brottsbalkens bestämmelser.

Av samma skäl bör också barnmisshandel straffas hårdare än andra misshandelsbrott. En sådan bestämmelse innebär också att ett barn som bevittnar våld inom familjen är brottsoffer och har rätt till skadestånd.


Ny brottsrubricering

Barn som bevittnar våld i hemmet är också ofta själva utsatta för misshandel. De kan ha en uppväxt med ständig rädsla, slag, hot och kränkningar. Den eller de föräldrar som ska vara barnets förebilder och trygghet är i stället deras plågoandar. Samhället måste tydligt visa på det allvar som upprepad, systematisk kränkning av barnets integritet, såväl fysisk som psykisk, innebär.


Centerpartiet vill därför införa en ny brottsrubricering; grov barnfridskränkning. På detta sätt kan flera brott mot barnet vägas samman på liknande sätt som vid grov kvinnofridskränkning som har funnits i Sverige i nästan tio år. Straffskalan för grov barnfridskränkning bör bestämmas till mellan 2 och 10 års fängelse. Med dessa förslag markerar vi tydligt barnens värde och särställning. Misshandel och kränkningar av barn ska bestraffas hårt.


Maria Kornevik Jakobsson (C)

talesperson i barnfrågor

Johan Linander (C)

rättspolitisk talesperson

Nya Lidköpingstidningen

http://nlt.se/startsidan/vara/1.671636
Bra att Lidköpingstidningen tar upp fallet. För min del kunde det fått stått mera utifrån barnperspektivet. Oavsett vilka beslut som fattas, om barnen skulle vara kvar i familjehemmet eller återgång till det biologiska hemmet så var förfaringssättet helt galet utifrån ett barnperspektiv. Att jag sedan retat upp en socialdemokratisk nämndsordförande, tja det står jag ut med.

Socialtjänsten

En av samhällets viktigaste inrättningar i vårt samhälle, för att trygghetssystemet ska fungera, är socialtjänsten Det är dit människor ska kunna vända sig, då det är allt från ett litet behov, till "på liv och död" behov.
På många socialkontor tar de uppgiften på allra största allvar och jobbar mycket med sina värderingar och attityder för att kunna möta klienten på det allra bästa sätt.
Man följer Portalparagrafen och är mån att arbeta med helheten. Här ingår det också att det finns har ett klart barnperspektiv i alla frågor som rör barn och unga.
Tyvärr finns det också det socialkontor som arbetar precis tvärt emot. Och de är inte få!
Portalparagrafen med efterföljande meningar står längst in i en hylla, helheten och respekten för de som behöver hjälp är i stort sett noll. Kontoret är introvert och man arbetar efter principen -vara kollegial
Men det värsta är när det saknas kunskap och förståelse för barn. En socialsekreterare sa - "Vi har nog skadat barnen på kort sikt" om de vet att de skadar barn varför väljer de då den vägen?
Det vilar ett tungt ansvar på de handläggare som är med och fattar livsavgörande beslut när det gäller barn och deras framtid. Det borde vara självklart att de är kompetenta och pålästa när det gäller barns utveckling och behov. Att barnperspektivet ska stå överst så vi slipper nya Barnrådsutredningar.
Socialtjänsten behöver kvalitetssäkras, så att vi alla kan vara lugna med att det fungerar bra på alla Socialkontor

Barnkonventionen – ett åtagande som förpliktigar

”Det finns mycket ni kan göra i ert land.” Det menade Dainus Puras, en av barnrättsexperterna i FNs barnrättskommitté i Genève, i samband med ett besök här nyligen för att diskutera barns rättigheter i Sverige. Det håller vi med om.
FN:s konvention om barnets rättigheter fyller 20 år den 20 november. Sverige var ett av de första länderna i världen att ratificera konventionen. Alla länder som har skrivit under Barnkonventionen är skyldiga att följa den genom att stärka barns och ungdomars ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Barn ska behandlas med respekt, ha rätt att komma till tals och barns bästa ska alltid komma i första rummet när man fattar beslut som berör barn. Även om vi kommit långt i Sverige återstår mycket att göra för att stärka barns rättigheter.
Trots ambitionen att förverkliga begrepp som ”barnperspektiv” och ”barnets bästa” ökar den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar. Trots lagen om förbud mot aga - som infördes för 30 år sedan – utsätts barn för fysisk och psykisk misshandel och många barn tvingas bevittna våld i sina hem. Många barn far illa pga föräldrarnas missbruk, psykiska problem eller oförmåga att ge barnen den omsorg de behöver och många barn drabbas hårt när föräldrarna separerar och inte kommer överens om vårdnad, boende och umgänge. Listan kan göras lång.
Det är dock viktigt att också betona att barns rättigheter i Sverige har förstärkts på flera viktiga områden. Nya lagar ger ökat skydd för utsatta barn. Familjecentraler och en ungdomsmottagning på Internet ger både barn och föräldrar stöd i viktiga frågor. Regeringen har också tagit fram en strategi som ska inspirera kommuner och landsting att utveckla stöd och hjälp till föräldrar i deras föräldraskap och har även förstärkt vårdgarantin för barn och unga som behöver barnpsykiatrisk hjälp.
Regeringen har också skärpt reglerna kring sexualbrott mot barn och barnpornografi, men det finns fortfarande mycket kvar att göra Reglerna för ensamkommande flyktingbarn har förbättrats och numera finns även en lag mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever.
Skolan har en utomordentligt viktig roll för våra barn. För att kunna utvecklas och växa som individer är det viktigt att kunna erbjuda en skolgång som ger goda kunskaper som utgår från barnet och ger dem förutsättningar att arbeta på sin utveckling i sin takt i en lugn och trygg miljö. Flera skolreformer har därför genomförts och en ny skollag är på gång.
Vi politiker har givetvis ett stort ansvar att forma en politik som garanterar och respektera barns rättigheter.. Vi vill särskilt lyfta fram föräldrarnas betydelse. . Det är i hemmet som barn präglas vad gäller attityder, normer och värderingar. Det är där barnet ska lära sig vad begrepp som respekt, empati och ansvar innebär i det verkliga livet. Det är till föräldrarna som barnet i första hand ska kunna vända sig när det behöver trygghet och stöd,,men andra vuxna runt barnen är också viktiga, för ge en trygg och säker uppväxt.
I de flesta roller i livet är vi utbytbara. Vi kan ersättas på arbetet, på fritiden och även som livspartner. Men vi kan mycket sällan ersättas som föräldrar. Därför är det viktigt att lyfta fram föräldrarollen som det viktigaste och ibland mest krävande uppdraget i livet. Föräldrar bör också fördjupa sina kunskaper om barnens behov och rättigheter. Då det är föräldrarna som i första hand har ansvaret för sina barn ser vi det som särskilt angeläget att kunna erbjuda ett tidigt föräldrastöd som kan förebygga ev framtida problem
FN:s barnrättskommitté har de facto kritiserat Sverige på ett antal punkter, där de bedömer att vi inte lever upp till åtagandena i Barnkonventionen. Det handlar bland annat om barn med funktionsnedsättningar, om så kallade papperslösa barn, om asylsökande barn och om att vuxna som arbetar med barn inte har tillräckliga kunskaper om barns rättigheter. Kritiken måste tas på stort allvar. Arbetet för att stärka barns rättigheter i Sverige måste fortsätta!

Alliansens talespersoner i barnfrågor
Maria Kornevik Jakobsson, riksdagsledamot (c)
Solveig Hellquist, riksdagsledamot (fp)
Magdalena Andersson, riksdagsledamot (m)
Rosita Runegrund, riksdagsledamot (kd)

FP-kvinnor vill bestämma över föräldrar och barn!

I en debattartikel i Gp den 19 nov skriver Birgitta Ohlsson och Helena Holmberg (FP) att de vill kvotera föräldradagarna ytterligare ,fyra månader till mamman och fyra månader till pappan.
Förra året var antalet missade föräldradagar på sjukpenningsnivå nära 2 miljoner, jämfört med 1,2 miljoner 2002, visar statistik från Försäkringskassan. Införandet av pappamånaden är huvudorsaken.
-Det är i huvudsak pappornas dagar som har lett till ökningen, säger Fredrik Svensson, analytiker på Försäkringskassan

Att folkpartiet då går ut och vill styra och ställa i människors liv och kvotera föräldradagarna ytterligare blir för mig helt fel signaler. Jag vill inte ha mammamånader och pappamånader jag vill ha föräldramånader.
Kvoteringen innebär att det inte är möjligt för mamman att ta över pappans dagar, om inte pappan tar ut dessa dagar dessa ”fryser” de alltså inne.
Det resulterar i att barnen får börja dagis betydligt tidigare än nödvändigt. Jag undrar var Folk partiet hittar barnperspektivet i det resonemanget?
Nej som centerpartist är det en självklarhet att ge föräldrarna och barnen makten och möjligheten att själva få bestämma över sitt liv och forma vardagen på det vis som passar just dem bäst.
Då jag tycker att det är barnens dagar och att de har rätt till dem, har jag motionerat och interpellerat om, att i stället för att låta förädradagar frysa inne även ge mor och farfarföräldrar möjlighet till att ta ut föräldradagar. Detta skulle vara en tillgång för alla tre generationerna. Det tålamod som ofta infinner sig då man umgås med sina barnbarn är förunderligt. Då många mor och farföräldrar ofta bor långt ifrån sina barnbarn skulle detta ge en möjlighet även för dem att kunna vara nära sina små
Jag vill se flera morötter och färre piskor

Nu måste väl ändå Migrationsverket sansa sig??

I går tisdag var jag på besök hemma hos en familj med tre barn, en storasyster, ca 16 år, en mellanbror, runt åtta år och en lillebror på fyra år. Det fanns också en mamma och en pappa. Lägenheten var på tre rum och kök. Till synes en helt vanlig familj i en vanlig svensk småstad…. Om inte flickan suttit i rullstol helt apatisk tom sondmatades,om inte mellanbrodern legat i sängen med huvudet ner i kudden, om inte lillebror altinerat mellan att leka lite, vara nära storasyster en stund för att sedan lägga sig tätt intill storebror, sedan svepa förbi och kollat hur mamman såg ut.
Och om inte mamman varit helt utmattad och sist om inte pappan legat inne på psyket av den anledningen att han vid flera tillfällen försökt ta sitt liv!
Det skulle kunna vara en familj som skulle kunnat, fått det mycket bra! Det fanns från början goda förutsättningarna för det, men det var före Migrationsverket sagt sitt; ”ni är inte välkomna att stanna här. Ni får åka hem”
Hem till vad och vart?
Mamman och storasyster är kristna och kommer från Armenien (första mannen skjuten när flickan var någon månad) Pappan och småpojkarna kommer från Irak (det är samma mamma till alla barnen). Flickan blev svårt misshandlad i hemlandet, av sin morfar för att mamman gift sig med en muslim.
Kriget i Irak gjorde att det var omöjligt att stanna om man inte ville bli torterad eller dödad. Huset där de bodde var sedan länge nerbränt.
Nu har alltså Migrationsverket sagt sitt de ska utvisas men Mamman och flickan får inte komma in i Irak och pappan och småpojkarna får inte komma in i Armenien.
Flickan behöver dessutom i stort sett daglig kontakt med sjukvården
Och? säger Migrationsverket
Var är, av humanitära skäl, var finns barnperspektivet och var finns det vi så ofta stoltserar med, de mänskliga rättigheterna. Någon måste berätta för mig hur detta är möjligt, för jag förstår inte? Hur kan man komma på tanken att separera en familj med små barn till olika länder där man inte får kliva över varandras landsgränser? Utvisa en pappa med två små barn till ett land där han med all sannolikhet skulle bli bortförd fängslad eller gud vet vad?
Vem ska ta hand om pojkarna då?
Pappan tror att han har lösningen; han tar livet av sig, då får de kvarlevande nog stanna!
HUR tänker man på Migrationsverket?

Hemundervisning

Stefan Tornberg och min artikel ang hemundervisning har publiserats i två kvällstidningar, GT och Aftonbladet. Reaktionerna har varit varierande, allt från toppenbra till urdåligt.
Det som slår mig när det gäller de komentarer som är negativa är den okunskap runt ämnet. Hemundervisning är inget som får ske i det fördålda. En familj sköter sällan all undervisning, ofta går föräldrar ihop och undervisar i olika ämnen. Språk är vad jag fått erfara ett ämne som ofta sköts av annan än föräldern liksom även musik och idrott. Nationella prov sker förstås även för hemundervisade barn.
Självklart ska man vara noga med att se till att de barn som hemundervisas inte far illa! Men också vara medveten om att "utomstående" kommer och går i barnets hem och har därför en större insyn i hur barnet har det, än vad lärare har som bara träffar sina elever i skolan. Utsatta barn går i skolan, tyvärr i många fall utan att skolan någonsin får reda på barnets hemsituation.
Möjligheten till kamrater har också tagits upp som en negativ effekt. De barn jag har träffat har haft kamrater, genom idrotten musiken och i föräldrarnas vänkrets. Umgänget har inte varit inskränkt till bara kamrater som hemundervisas utan till både ock.
Jag ser inte hemundervisning som en lösning för alla familjer eller att den formen skulle i alla lägen vara bättre än den "vanliga" skolan. Det jag vänder mig mot är det motstånd, ofta byggt på fördommar, som möter de föräldrar och barn som ser denna formen som bäst för just dem.