Barnkonventionen – ett åtagande som förpliktigar

”Det finns mycket ni kan göra i ert land.” Det menade Dainus Puras, en av barnrättsexperterna i FNs barnrättskommitté i Genève, i samband med ett besök här nyligen för att diskutera barns rättigheter i Sverige. Det håller vi med om.
FN:s konvention om barnets rättigheter fyller 20 år den 20 november. Sverige var ett av de första länderna i världen att ratificera konventionen. Alla länder som har skrivit under Barnkonventionen är skyldiga att följa den genom att stärka barns och ungdomars ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Barn ska behandlas med respekt, ha rätt att komma till tals och barns bästa ska alltid komma i första rummet när man fattar beslut som berör barn. Även om vi kommit långt i Sverige återstår mycket att göra för att stärka barns rättigheter.
Trots ambitionen att förverkliga begrepp som ”barnperspektiv” och ”barnets bästa” ökar den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar. Trots lagen om förbud mot aga - som infördes för 30 år sedan – utsätts barn för fysisk och psykisk misshandel och många barn tvingas bevittna våld i sina hem. Många barn far illa pga föräldrarnas missbruk, psykiska problem eller oförmåga att ge barnen den omsorg de behöver och många barn drabbas hårt när föräldrarna separerar och inte kommer överens om vårdnad, boende och umgänge. Listan kan göras lång.
Det är dock viktigt att också betona att barns rättigheter i Sverige har förstärkts på flera viktiga områden. Nya lagar ger ökat skydd för utsatta barn. Familjecentraler och en ungdomsmottagning på Internet ger både barn och föräldrar stöd i viktiga frågor. Regeringen har också tagit fram en strategi som ska inspirera kommuner och landsting att utveckla stöd och hjälp till föräldrar i deras föräldraskap och har även förstärkt vårdgarantin för barn och unga som behöver barnpsykiatrisk hjälp.
Regeringen har också skärpt reglerna kring sexualbrott mot barn och barnpornografi, men det finns fortfarande mycket kvar att göra Reglerna för ensamkommande flyktingbarn har förbättrats och numera finns även en lag mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever.
Skolan har en utomordentligt viktig roll för våra barn. För att kunna utvecklas och växa som individer är det viktigt att kunna erbjuda en skolgång som ger goda kunskaper som utgår från barnet och ger dem förutsättningar att arbeta på sin utveckling i sin takt i en lugn och trygg miljö. Flera skolreformer har därför genomförts och en ny skollag är på gång.
Vi politiker har givetvis ett stort ansvar att forma en politik som garanterar och respektera barns rättigheter.. Vi vill särskilt lyfta fram föräldrarnas betydelse. . Det är i hemmet som barn präglas vad gäller attityder, normer och värderingar. Det är där barnet ska lära sig vad begrepp som respekt, empati och ansvar innebär i det verkliga livet. Det är till föräldrarna som barnet i första hand ska kunna vända sig när det behöver trygghet och stöd,,men andra vuxna runt barnen är också viktiga, för ge en trygg och säker uppväxt.
I de flesta roller i livet är vi utbytbara. Vi kan ersättas på arbetet, på fritiden och även som livspartner. Men vi kan mycket sällan ersättas som föräldrar. Därför är det viktigt att lyfta fram föräldrarollen som det viktigaste och ibland mest krävande uppdraget i livet. Föräldrar bör också fördjupa sina kunskaper om barnens behov och rättigheter. Då det är föräldrarna som i första hand har ansvaret för sina barn ser vi det som särskilt angeläget att kunna erbjuda ett tidigt föräldrastöd som kan förebygga ev framtida problem
FN:s barnrättskommitté har de facto kritiserat Sverige på ett antal punkter, där de bedömer att vi inte lever upp till åtagandena i Barnkonventionen. Det handlar bland annat om barn med funktionsnedsättningar, om så kallade papperslösa barn, om asylsökande barn och om att vuxna som arbetar med barn inte har tillräckliga kunskaper om barns rättigheter. Kritiken måste tas på stort allvar. Arbetet för att stärka barns rättigheter i Sverige måste fortsätta!

Alliansens talespersoner i barnfrågor
Maria Kornevik Jakobsson, riksdagsledamot (c)
Solveig Hellquist, riksdagsledamot (fp)
Magdalena Andersson, riksdagsledamot (m)
Rosita Runegrund, riksdagsledamot (kd)

FP-kvinnor vill bestämma över föräldrar och barn!

I en debattartikel i Gp den 19 nov skriver Birgitta Ohlsson och Helena Holmberg (FP) att de vill kvotera föräldradagarna ytterligare ,fyra månader till mamman och fyra månader till pappan.
Förra året var antalet missade föräldradagar på sjukpenningsnivå nära 2 miljoner, jämfört med 1,2 miljoner 2002, visar statistik från Försäkringskassan. Införandet av pappamånaden är huvudorsaken.
-Det är i huvudsak pappornas dagar som har lett till ökningen, säger Fredrik Svensson, analytiker på Försäkringskassan

Att folkpartiet då går ut och vill styra och ställa i människors liv och kvotera föräldradagarna ytterligare blir för mig helt fel signaler. Jag vill inte ha mammamånader och pappamånader jag vill ha föräldramånader.
Kvoteringen innebär att det inte är möjligt för mamman att ta över pappans dagar, om inte pappan tar ut dessa dagar dessa ”fryser” de alltså inne.
Det resulterar i att barnen får börja dagis betydligt tidigare än nödvändigt. Jag undrar var Folk partiet hittar barnperspektivet i det resonemanget?
Nej som centerpartist är det en självklarhet att ge föräldrarna och barnen makten och möjligheten att själva få bestämma över sitt liv och forma vardagen på det vis som passar just dem bäst.
Då jag tycker att det är barnens dagar och att de har rätt till dem, har jag motionerat och interpellerat om, att i stället för att låta förädradagar frysa inne även ge mor och farfarföräldrar möjlighet till att ta ut föräldradagar. Detta skulle vara en tillgång för alla tre generationerna. Det tålamod som ofta infinner sig då man umgås med sina barnbarn är förunderligt. Då många mor och farföräldrar ofta bor långt ifrån sina barnbarn skulle detta ge en möjlighet även för dem att kunna vara nära sina små
Jag vill se flera morötter och färre piskor

Nu måste väl ändå Migrationsverket sansa sig??

I går tisdag var jag på besök hemma hos en familj med tre barn, en storasyster, ca 16 år, en mellanbror, runt åtta år och en lillebror på fyra år. Det fanns också en mamma och en pappa. Lägenheten var på tre rum och kök. Till synes en helt vanlig familj i en vanlig svensk småstad…. Om inte flickan suttit i rullstol helt apatisk tom sondmatades,om inte mellanbrodern legat i sängen med huvudet ner i kudden, om inte lillebror altinerat mellan att leka lite, vara nära storasyster en stund för att sedan lägga sig tätt intill storebror, sedan svepa förbi och kollat hur mamman såg ut.
Och om inte mamman varit helt utmattad och sist om inte pappan legat inne på psyket av den anledningen att han vid flera tillfällen försökt ta sitt liv!
Det skulle kunna vara en familj som skulle kunnat, fått det mycket bra! Det fanns från början goda förutsättningarna för det, men det var före Migrationsverket sagt sitt; ”ni är inte välkomna att stanna här. Ni får åka hem”
Hem till vad och vart?
Mamman och storasyster är kristna och kommer från Armenien (första mannen skjuten när flickan var någon månad) Pappan och småpojkarna kommer från Irak (det är samma mamma till alla barnen). Flickan blev svårt misshandlad i hemlandet, av sin morfar för att mamman gift sig med en muslim.
Kriget i Irak gjorde att det var omöjligt att stanna om man inte ville bli torterad eller dödad. Huset där de bodde var sedan länge nerbränt.
Nu har alltså Migrationsverket sagt sitt de ska utvisas men Mamman och flickan får inte komma in i Irak och pappan och småpojkarna får inte komma in i Armenien.
Flickan behöver dessutom i stort sett daglig kontakt med sjukvården
Och? säger Migrationsverket
Var är, av humanitära skäl, var finns barnperspektivet och var finns det vi så ofta stoltserar med, de mänskliga rättigheterna. Någon måste berätta för mig hur detta är möjligt, för jag förstår inte? Hur kan man komma på tanken att separera en familj med små barn till olika länder där man inte får kliva över varandras landsgränser? Utvisa en pappa med två små barn till ett land där han med all sannolikhet skulle bli bortförd fängslad eller gud vet vad?
Vem ska ta hand om pojkarna då?
Pappan tror att han har lösningen; han tar livet av sig, då får de kvarlevande nog stanna!
HUR tänker man på Migrationsverket?

Hemundervisning

Stefan Tornberg och min artikel ang hemundervisning har publiserats i två kvällstidningar, GT och Aftonbladet. Reaktionerna har varit varierande, allt från toppenbra till urdåligt.
Det som slår mig när det gäller de komentarer som är negativa är den okunskap runt ämnet. Hemundervisning är inget som får ske i det fördålda. En familj sköter sällan all undervisning, ofta går föräldrar ihop och undervisar i olika ämnen. Språk är vad jag fått erfara ett ämne som ofta sköts av annan än föräldern liksom även musik och idrott. Nationella prov sker förstås även för hemundervisade barn.
Självklart ska man vara noga med att se till att de barn som hemundervisas inte far illa! Men också vara medveten om att "utomstående" kommer och går i barnets hem och har därför en större insyn i hur barnet har det, än vad lärare har som bara träffar sina elever i skolan. Utsatta barn går i skolan, tyvärr i många fall utan att skolan någonsin får reda på barnets hemsituation.
Möjligheten till kamrater har också tagits upp som en negativ effekt. De barn jag har träffat har haft kamrater, genom idrotten musiken och i föräldrarnas vänkrets. Umgänget har inte varit inskränkt till bara kamrater som hemundervisas utan till både ock.
Jag ser inte hemundervisning som en lösning för alla familjer eller att den formen skulle i alla lägen vara bättre än den "vanliga" skolan. Det jag vänder mig mot är det motstånd, ofta byggt på fördommar, som möter de föräldrar och barn som ser denna formen som bäst för just dem.

Barns rätt till....

Efter att jag hade sagt några ord på BRIS-konferensen i Malmö i år blev jag kontaktad av professor Ingemar ( pinsamt men just i skrivande stund försvann hans efternamn)från Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Han ville tala med mig om en "förening" han var ansvarig för "Barns rätt till hälsa"
Självklart kan tyckas att det sak stå i fokus på ett barnsjukhus. Ingemar menade att så enkelt är det inte. För att barnens behov ska vara det som är det primära på sjukhuset måste detta bevakas. Alltså finns det alltid någon som vid alla beslut ställer frågan "är detta bäst för barnen"
Denna iden borde föras över på andra instutioner Skolan "barns rätt till utbildning"
Förskolan "barns rätt till utveckling"
Då kanske vi kan komma lite längre på vår väg till att alla barn har rätt att få det de behöver för en gynnsam uppväxt!

Almedalen

Gotland är som hela Sverige i miniatyr. I stort sett finns allt på denna fantastiska ö. Jag har inga anor från Gotland men redan då jag för första gången satte min fot på ön kände jag mig hemma. De första gångerna jag besökte Gotland var det som turist med underbara minnen, bla från långa härliga cykelturer, de senaste gångerna jag varit på Gotland har jag i stort sett bara hunnit med Visby och där en massa möten sommartängda skolor och trädgårdsseminarier Inte illa det heller!
I år har jag nog tagit mig vatten över huvudet, det ena mötet börjar innan det föregående har slutat. Vårdförbundet, IOGT, Rädda barnen, ECPAT, HARO, Dövas ungdomsförbund och Tandläkare det är bara några exempel. "Politikerkollo" sa ett av mina barn, visst men även på ett kollo lär man sig saker.
Att bygga nätverk tror jag är ett av det viktigaste redskapen för mig som politiker. Att veta vem som äger sakfrågan och hämta kunskapen där, det underlättar det demokratiska arbetet.

Balkongbarn

Ett nytt begrep är balkongbarn. Balkongbarn betyder att föräldrarna är så fattiga att barnen istället för att åka på semester får tillbringa sitt lov på balkongen eller i vart fall hemma.
Jag vill inte på något vis ironisera eller förenkla att det är tufft för föräldrar att inte kunna ge sitt barn det man tror är det bästa. Att vara fattig tar mycket energi.
Men det är inte alls säkert att barnen far illa av det enkla, kanske det tom kan vara tvärtom.
Dock lite beroende på barnens ålder. Ett barn upp till 10 års ålder kan tycka att plocka blåbär i skogen med en rejäl matkorg kan vara en enorm upplevelse. Åka kommunalt till en sjö eller havet behöver heller inte kosta en förmögenhet. Mycket av det barnet tycker är roligt och spännande är gratis. Men det allra viktigaste för barnen, är att få göra det tillsammans med en eller båda föräldrarna. Att få tid rejält med tid är långt viktigare för barn än långa resor på ett flygplan. Kom ihåg att det är vi vuxna som sätter normerna det gör inte barnen. Om barnen hela tiden får höra hur tragiskt deras liv är för att de har lite pengar så blir det så, men om föräldrar kan hantera sin frustration, så tycker barnen att det räcker med ett bullbak för att ha kul