Nu måste väl ändå Migrationsverket sansa sig??

I går tisdag var jag på besök hemma hos en familj med tre barn, en storasyster, ca 16 år, en mellanbror, runt åtta år och en lillebror på fyra år. Det fanns också en mamma och en pappa. Lägenheten var på tre rum och kök. Till synes en helt vanlig familj i en vanlig svensk småstad…. Om inte flickan suttit i rullstol helt apatisk tom sondmatades,om inte mellanbrodern legat i sängen med huvudet ner i kudden, om inte lillebror altinerat mellan att leka lite, vara nära storasyster en stund för att sedan lägga sig tätt intill storebror, sedan svepa förbi och kollat hur mamman såg ut.
Och om inte mamman varit helt utmattad och sist om inte pappan legat inne på psyket av den anledningen att han vid flera tillfällen försökt ta sitt liv!
Det skulle kunna vara en familj som skulle kunnat, fått det mycket bra! Det fanns från början goda förutsättningarna för det, men det var före Migrationsverket sagt sitt; ”ni är inte välkomna att stanna här. Ni får åka hem”
Hem till vad och vart?
Mamman och storasyster är kristna och kommer från Armenien (första mannen skjuten när flickan var någon månad) Pappan och småpojkarna kommer från Irak (det är samma mamma till alla barnen). Flickan blev svårt misshandlad i hemlandet, av sin morfar för att mamman gift sig med en muslim.
Kriget i Irak gjorde att det var omöjligt att stanna om man inte ville bli torterad eller dödad. Huset där de bodde var sedan länge nerbränt.
Nu har alltså Migrationsverket sagt sitt de ska utvisas men Mamman och flickan får inte komma in i Irak och pappan och småpojkarna får inte komma in i Armenien.
Flickan behöver dessutom i stort sett daglig kontakt med sjukvården
Och? säger Migrationsverket
Var är, av humanitära skäl, var finns barnperspektivet och var finns det vi så ofta stoltserar med, de mänskliga rättigheterna. Någon måste berätta för mig hur detta är möjligt, för jag förstår inte? Hur kan man komma på tanken att separera en familj med små barn till olika länder där man inte får kliva över varandras landsgränser? Utvisa en pappa med två små barn till ett land där han med all sannolikhet skulle bli bortförd fängslad eller gud vet vad?
Vem ska ta hand om pojkarna då?
Pappan tror att han har lösningen; han tar livet av sig, då får de kvarlevande nog stanna!
HUR tänker man på Migrationsverket?

Hemundervisning

Stefan Tornberg och min artikel ang hemundervisning har publiserats i två kvällstidningar, GT och Aftonbladet. Reaktionerna har varit varierande, allt från toppenbra till urdåligt.
Det som slår mig när det gäller de komentarer som är negativa är den okunskap runt ämnet. Hemundervisning är inget som får ske i det fördålda. En familj sköter sällan all undervisning, ofta går föräldrar ihop och undervisar i olika ämnen. Språk är vad jag fått erfara ett ämne som ofta sköts av annan än föräldern liksom även musik och idrott. Nationella prov sker förstås även för hemundervisade barn.
Självklart ska man vara noga med att se till att de barn som hemundervisas inte far illa! Men också vara medveten om att "utomstående" kommer och går i barnets hem och har därför en större insyn i hur barnet har det, än vad lärare har som bara träffar sina elever i skolan. Utsatta barn går i skolan, tyvärr i många fall utan att skolan någonsin får reda på barnets hemsituation.
Möjligheten till kamrater har också tagits upp som en negativ effekt. De barn jag har träffat har haft kamrater, genom idrotten musiken och i föräldrarnas vänkrets. Umgänget har inte varit inskränkt till bara kamrater som hemundervisas utan till både ock.
Jag ser inte hemundervisning som en lösning för alla familjer eller att den formen skulle i alla lägen vara bättre än den "vanliga" skolan. Det jag vänder mig mot är det motstånd, ofta byggt på fördommar, som möter de föräldrar och barn som ser denna formen som bäst för just dem.

Barns rätt till....

Efter att jag hade sagt några ord på BRIS-konferensen i Malmö i år blev jag kontaktad av professor Ingemar ( pinsamt men just i skrivande stund försvann hans efternamn)från Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Han ville tala med mig om en "förening" han var ansvarig för "Barns rätt till hälsa"
Självklart kan tyckas att det sak stå i fokus på ett barnsjukhus. Ingemar menade att så enkelt är det inte. För att barnens behov ska vara det som är det primära på sjukhuset måste detta bevakas. Alltså finns det alltid någon som vid alla beslut ställer frågan "är detta bäst för barnen"
Denna iden borde föras över på andra instutioner Skolan "barns rätt till utbildning"
Förskolan "barns rätt till utveckling"
Då kanske vi kan komma lite längre på vår väg till att alla barn har rätt att få det de behöver för en gynnsam uppväxt!

Almedalen

Gotland är som hela Sverige i miniatyr. I stort sett finns allt på denna fantastiska ö. Jag har inga anor från Gotland men redan då jag för första gången satte min fot på ön kände jag mig hemma. De första gångerna jag besökte Gotland var det som turist med underbara minnen, bla från långa härliga cykelturer, de senaste gångerna jag varit på Gotland har jag i stort sett bara hunnit med Visby och där en massa möten sommartängda skolor och trädgårdsseminarier Inte illa det heller!
I år har jag nog tagit mig vatten över huvudet, det ena mötet börjar innan det föregående har slutat. Vårdförbundet, IOGT, Rädda barnen, ECPAT, HARO, Dövas ungdomsförbund och Tandläkare det är bara några exempel. "Politikerkollo" sa ett av mina barn, visst men även på ett kollo lär man sig saker.
Att bygga nätverk tror jag är ett av det viktigaste redskapen för mig som politiker. Att veta vem som äger sakfrågan och hämta kunskapen där, det underlättar det demokratiska arbetet.

Balkongbarn

Ett nytt begrep är balkongbarn. Balkongbarn betyder att föräldrarna är så fattiga att barnen istället för att åka på semester får tillbringa sitt lov på balkongen eller i vart fall hemma.
Jag vill inte på något vis ironisera eller förenkla att det är tufft för föräldrar att inte kunna ge sitt barn det man tror är det bästa. Att vara fattig tar mycket energi.
Men det är inte alls säkert att barnen far illa av det enkla, kanske det tom kan vara tvärtom.
Dock lite beroende på barnens ålder. Ett barn upp till 10 års ålder kan tycka att plocka blåbär i skogen med en rejäl matkorg kan vara en enorm upplevelse. Åka kommunalt till en sjö eller havet behöver heller inte kosta en förmögenhet. Mycket av det barnet tycker är roligt och spännande är gratis. Men det allra viktigaste för barnen, är att få göra det tillsammans med en eller båda föräldrarna. Att få tid rejält med tid är långt viktigare för barn än långa resor på ett flygplan. Kom ihåg att det är vi vuxna som sätter normerna det gör inte barnen. Om barnen hela tiden får höra hur tragiskt deras liv är för att de har lite pengar så blir det så, men om föräldrar kan hantera sin frustration, så tycker barnen att det räcker med ett bullbak för att ha kul

Bra med högre straff för mord

Bra med högre straff för mord
Alliansen har som ambition att genom en serie reformer göra straffen för de grova våldsbrotten mer rättvisa och rimliga.
Ett första steg har nu tagits i och med att riksdagen röstat för att höja det tidsbestämda straffet för bland annat mord. Och det är sannerligen på tiden.
Straffskalan för mord har faktiskt sett likadan ut sedan 1965.
Den som bragt en människa om livet kunde tidigare dömas till högst tio års fängelse eller livstid.
Det sistnämnda straffet blev av Högsta domstolen efter många om och men reserverat för de riktigt allvarliga fallen.
På grund av detta fanns fram till nu ett stort glapp i straffskalan mellan tio års fängelse och livstid. Ett livstidsstraff tidsbestäms nämligen vanligen till mellan 18 och 25 år.

Nu åtgärdar alliansregeringen detta och höjer maxgränsen för tidsbestämda straff gällande mord och annan mycket grov brottslighet såsom grovt människorov och grov mordbrand till 18 års fängelse.
Detta är en mycket viktig signal från samhällets sida. Straff måste stå i proportion till brottets allvar.
För domstolarna har det varit mycket problematiskt att i mordrättegångar faktiskt kunna hitta den proportionen.
När ett mordfall inte bedömts som tillräckligt allvarligt för att ett livstidsstraff skulle kunna vara aktuellt har domstolen inte kunnat döma ut ett straff längre än 10 år!
Äntligen är den bedrövliga ordningen ändrad.
Samtidigt åtgärdas nu straffbestämmelserna så att det tidsbestämda fängelsestraffet får bestämmas till högst 18 år även vid återfall i särskilt allvarlig brottslighet.
Inte sällan har tungt kriminella personer i internationella ligor kunnat komma undan med låga straff i Sverige trots upprepad brottslighet. Nu blir det högre straff för dessa personer.
Men det finns naturligtvis mer att göra på det här området och EU spelar där en mycket viktig roll.

EU-länderna måste jobba mer samstämmigt mot den organiserade brottsligheten och EU-medborgare som begår brott i Sverige borde rimligen sitta av sitt straff i hemlandet.
Med alliansens politik har nu tagits ett viktigt steg för att yrkeskriminella, mördare och andra våldsverkare får mer rimliga och rättvisa straff.

Lars-Arne Staxäng (M)
Maria Kornevik Jakobsson (C)
Lars Tysklind (FP)
Rosita Runegrund (KD)
Riksdagsledamöter från Bohuslän

Piratpartiet vanligamän eller kriminella våldsverkare

Piratpartiets väljare sägs vara mest unga män men också unga kvinnor. Partiledarens ålder visar dock att det inte bara är ett parti för ungdomar utan att man även upp i åldrarna delar partiets åsikter och värderingar.
Jag har full respekt för piratpartiets väljare. Sverige är ett demokratiskt land med demokratiska val, därför ska Piratpartiet behandlas med samma respekt som andra partier. Att generalisera Piratpartiets väljare och medlemmar är inte förenligt med de demokratiska grundtankarna. Att etablerade partister från traditionella partier försöker hitta sätt att smutskasta och förminska Piratpartiet, betyder att vi behöver en upprustning i partierna vad gäller demokratiska spelregler.
Att ens vara i närheten av att blanda in våldtäckter på unga kvinnor i sammanhanget bedömer jag som oerhört dumt och kränkande och jag tar på alla vis avstånd från sådana påhopp